13 maj, 2010

***
Jag har svårt för att skiva utan att avslöja slutet på berättelserna har jag märkt, och särskilt i det här fallet är det lockande. Men jag ska försöka låta bli. Berättelsen utspelar sig på Koh Phi Phi, Thailand. Det är hett och mamman till två tonårsdöttrar försöker förstå hur hon ska både vara en bra mamma och få plats med sig själv. När jag läser inser jag vad jobbigt hon har det, att hon inte kan prata eller dansa med folk utan att döttrarna tycker hon är pinsam. Vilket gissel. Samtidigt älskar hon dem, som barn - och med tillbakablickar på när hon ammade och vaggade dem - och som vuxna som hon ger dem den frihet deras pappa kanske inte tycker de ska ha. En förälders svåra beslut blandas med maktlösheten att man faktiskt inte kan besluta över vuxna barn. Varning är att början var trög, med ett helt onödigt kapitel som är en tillbakablick till när hon sitter i flygstolen på väg till Thailand - inget händer där, hoppa över. Men berättelsen blir bättre och bättre, främst när man förstår den psykologiska resan och slitningarna i mamman om hur hon ska ta hand om sina ungar, och när hon börjar granska turistsamhället kontra de inhemskas liv och lägga märke till sådant de vanliga turisterna inte ser/bryr sig om. Slutet var för mig en riktig överraskning som gav boken ett historiskt mervärde. Sedan är det ju skoj att jag själv varit på en liknande ö, Koh Tao, och gått på dykarskola, precis som dottern, och känner igen miljöerna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar