02 juni, 2009

Mörker, stanna hos mig
av Ann-Marie Ljungberg

Den här romanen utspelar sig i Luleå, delvis kring tidningen Norrbottens-Kuriren där jag frilansar som kulturskribent, vilket gör den extra kul att läsa. Jag känner igen gator, som Timmermansgatan, där jag själv bevakade ett politiskt möte förra veckan åt tidningen.
Det politiska livet i Luleå är knappast lika spännande nu som på 40-talet då Flamman sprängdes, och skönt är väl det.
Boken är både dokumentär och fiktiv, den berättar med fantasi om den verkliga händelsen då några män - däribland journalister från just Kuriren - sprängde en socialistisk tidnings lokal i centrala Luleå (som jag förstår det från boken).
Jag ska erkänna att alla olika män som beskrivs med efternamnen gjorde det svårt för mig att komma in i berättelsen först, jag hängde inte med. Särskilt eftersom jag aldrig hört talas om denna politiska händelse. Men efterhand som jag vägrade ge upp så blev jag uppslukad och sträckläste slutet.
Bästa citat:
"Och det här behöver jag inte säga till dig. Det är viktigt, men det är sådant man förstår [...] Att skuld inte har någonting med rättvisa att göra. Nu är den din lott och du ska leva ditt liv och bära den."

Det här sägs av Mannerheims vålnad till den omtöcknade (fantiserande) Kurirenjournalist som medverkat i bombattentatet som dödade fem människor, och nu befinner sig i häktet.

Jag ser fram emot att läsa Ljungbergs senaste roman, Simone de Beauvoirs hjärta.

(Min bild är tagen på balkongen i Luleå, Klintbacken)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar