19 mars, 2009


I senaste numret av Samtiden, en tidskrift för politik, litteratur och samhälle, intervjuar Zadie Smith Ian McEwan. Smiths andra bok, Autograph Man, var en total flopp. Min utgåva var så full av slarvfel, stavfel och dubbla ord så jag fick känslan av att inte ens korrekturläsarna vågade trotsa hennes gyllene penna efter framgångarna med White Teeth. Historien om en autographjägare höll inte ihop. Med On Beauty hämtade hon tillbaka lite av det hon tappat och den prisades för att vara tekniskt begåvad, fast någon vidare känsla fanns inte. Trots att Smith inte är så het intresserar den här artikeln mig mest. För i övrigt innehåller tidskriften fruktansvärda dokumentära krigsbilder och bedövande tråkiga illustrationer. Som till exempel en hel sida blyertsteckningar av klossar. Senapsfärgade och daskigt vinröda sidflikar piggar inte heller upp. Glanslöst. De tycks ha förväxlat seriöst med torrt. Trots detta, och den riktigt dåliga bilden på IanMcEwan frilagd mot en gulgrön bakgrund som framhäver den rödflammiga hyn, läser jag den tjugosidiga intervjun. Tillslut är det ändå det inledande citatet där McEwan säger sig ogilla dogmer som fastnar mest. Om det inte vore för det trista omslaget med suddiga grå foton på en gäll gul bakgrund - gult och svart, naturens mest avskräckande färger som varnar ”kom inte hit”, huggormens och tigers favoritfärger - och att allt är skrivet på norska, skulle jag kanske läsa Samtiden igen. Men antagligen inte.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar